Sommarlovet går mot sitt slut och efter några veckor av riktigt lugn på ridskolan så är det åter full fart med läger på både dagar och kvällar. Hästarna går utomhus i sina sommarhagar och trivs utmärkt med det. Men man märker att de tycker det är skönt att få spendera några timmar inne för att vila. Det brukar bara ta några minuter från att de kommit in tills i stort sett hela stallet snarkar i halmen.

Höstens lektioner är så gott som fullbelagda. Det finns några restplatser och dessa fylls nu under de sista veckorna innan terminsstarten. Det känns skönt och tryggt att elevunderlaget finns.

Oftast rullar dagarna på i sina rutiner här på ridskolan men ibland blir dagen inte alls vad man hade tänkt sig och nåt oväntat händer. Sammy, den fina, stora, bruna, snälla hästen lämnade oss i fredags. Något som vi inte hade förberett oss på över huvud taget.

Egentligen uppmärksammade vi på onsdagen att han hade börjat tappa i vikt. En del hästar har svårt att föda sig på bete och därför har våra hästar också fri tillgång på hösilage i foderhäckar ute i hagarna samtidigt som de går på bete. Sammy har aldrig haft svårt med att hålla vikt men hos äldre hästar kan saker ändras och vi pratade om att vi skulle prova att låta honom vara inne en del av dygnet så att han skulle kunna äta i lugn och ro i sin box utan att störas av de andra hästarna.

Det var onsdagens plan.

När han kom in på torsdagen så uppmärksammade vi att han inte var sig lik. Han var hängig, ointresserad av omgivningen och även svullen i huvudet. Han hade en något förhöjd temp. 37,8 mot sin vanliga 36,9. Jag kände inte igen honom och vi ringde efter veterinär. Min första egna misstanke var att han blivit ormbiten, förgiftad av något eller möjligtvis att någon tand blivit infekterad.

Även fast vi har över fyrtio hästar så vet vi exakt vilket som är varje häst normaltemperatur och vad som är deras normala jag. Varje häst har sin journal där vi har sådana saker nedskrivna så att man lätt ska kunna gå in och titta om man tycker någon häst avviker från sitt normala. Där för vi också anteckningar om sådant som händer som om vi kollat tänderna eller om hästen haft ett sår. Att hålla reda på sådant i huvudet när man har så många hästar är omöjligt så journalerna är till stor hjälp när saker händer. Det är bra att föra journal även om man bara har en enda häst för dagar och datum flyter lätt ihop med tiden.

Man får en nära relation till alla hästarna på ridskolan. Vi arbetar med dem dagligen i stallet och i ridhuset och vet väl hur de fungerar. De flesta hästarna är hos oss i många år och då märker man direkt om en häst inte är som den brukar. Det kan vara små saker som indikerar att något är på gång. Små förändringar i humöret, hästens hårrem, hästens hull och så vidare. Ju tidigare man reagerar desto bättre eftersom saker och ting inte hinner gå för långt då.
Men ibland händer saker akut.

Undersökningen på torsdagen visade inte på något uppenbart. Ingert konstigt i munne, teorin med ormbett stämde möjligtvis. Men ormbett behandlas bara om det blir komplikationer annars brukar hästen själv kunna ta hand om giftet om den får ett par dagar på sig. Veterinären avslutade med att ta ett blodprov som förhoppningsvis skulle ge oss några svar redan nästa dag. Eftersom Sammys temp hade stigit lite till och han var hängig och smärtpåverkad så fick han smärtstillande och febernedsättande över natten. Det hjälpte honom lite och han orkade dricka av vattnet vi bjöd honom och han plockade även i sig lite betfor och hösilage.

Det är väldigt jobbigt att se att en häst inte mår bra och jag gick och la mig på kvällen med en tydlig oroskänsla i magen.

På fredag morgon var Sammy ännu sämre. Det gick verkligen utför fort. Även om han slapp febern och lite av det onda med medicinen så såg vi att han var riktigt dålig. Kort därefter kom provsvaren via telefon från labbet och därefter så fanns ingen tvekan om vad som var på väg att hända.

Provsvaren visade att Sammy hade drabbats av Akut Lymfocytär Leukemi som hos honom fick ett väldigt snabbt förlopp och hans värden var mycket dåliga.

Några timmar senare fick han somna in och det kändes såklart väldigt sorgligt men det var samtidigt en lättnad efter att ha upplevt de senaste två dygnens snabba sjukdomsförlopp.

Vi tycker så mycket om våra hästar. När jag skriver vi så menar jag inte bara vi som jobbar på ridskolan utan även alla våra elever. Det märks inte minst på vår Facebooksida. Varje gång vi gör inlägg om  hästarna får det alltid ett stort gensvar.Vi vill att våra elever ska få vara delaktiga i det som händer på ridskolan. För det mesta rolig och ibland tråkigt.

Jag är så glad att eleverna uppskattar och ser värdet i varje häst. Ridskolans uppgift är inte bara att lära människor att rida utan i hög grad att lära människor se och förstå hästen.

Sammys box är tom just nu men framöver kommer en ny häst flytta in där som jag hoppas blir älskad och kvar hos oss i många år framöver.

Ett ridläger är en plats där människor och hästar möts. Det är en plats där man kanske får träffa en ridfröken som håller lektion i kortbyxor och urtvättad T-shirt och där man får välja på att lära sig äta ny mat eller svälta. Det är en plats där man får sova i en svajig våningsäng på vilken flera spjälor saknas i botten och man vaknar av att halva rumpan trillat ner till grannen.  Ett ridläger kan vara en plats där man får möta sin drömponny eller så får man möta ponnyn man aldrig mer vill möta eller så tar man med sin egen ponny. Ett ridläger kan vara så mycket.

Jag var aldrig på ridläger när jag var liten. Det var nog så att jag fick men att jag inte ville. Gillade inte den där grejen med att sova borta och så det där med maten. Det kunde ju bli fisk. Nä det var säkrare att stanna hemma.

På somrarna var det ridläger på vår ridskola. Jag var aldrig på något av dem. Fast på sätt och vis var jag det. Jag hängde i stallet hela sommarlovet. När ridlägerbarnen kom med sina ponnys så var jag liksom lite bakgrunds-Bob. Satt och tittade på deras lektioner och låtsades att det var jag som red eller gick runt i stallet och tittade in över boxkanten på ponnyerna som stod där och drömde att nån av dem var min.

Istället för vara på ridläger så jobbade jag på ridläger. Jag var nog runt sexton första sommaren jag var ridfröken på ett läger. Det kändes lite konstigt att sitta på en gråtande tolvårings sängkant mitt i natten och trösta ett barn med hemlängtan. Jag var ju också nästan ett barn och gudarna ska veta att jag längtade hem. Dessutom fick man bara köpa godis i kiosken under kvart mellan klockan tre och kvart över tre.

Åren gick och den där ridlägergrejen bleknade men den försvann aldrig helt. Men min inställning är att det aldrig är för sent att göra det man vill göra.

Så!

Jag är på ridläger!

Eller kanske skulle ni hellre kalla det tvådagars träning med övernattning. Men för mig är det ridläger.

Jag anländer vid tvåtiden och jag ska rida mitt pass vid kvart i fem. Efter att ha installerat min häst i sin box går jag för att titta på de andra som rider. Jag sätter mig bredvid en tjej på läktaren. Först sitter vi bara där en lång stund utan att säga nåt. Vi låtsas titta på lektionen som pågår men sneglar då och då i smyg på varandra och försöker hitta ett tillfälle att säga något. Så tar jag mod till mig och frågar om hon ska sova över. Ja svarar hon. Så blir det tyst en stund igen. Sen frågar hon om jag har tävlat nån gång? Nu blir det min tur att svara ja så jag säger ja. Sen frågar jag förstås om hon har tävlat och det har hon. Där och då smälter isen och vi presenterar oss för varandra.  

Äntligen är jag på läger!

Med mig har jag mina lärdomar från tidigare i livet då jag inte var på läger.

Jag har med mig eget godis som jag har gömt i väskan. Det kan jag äta även om klockan inte är tre. Jag har med mig en egen häst så jag slipper smyga runt i stallet och sukta efter de andras. Jag har också ätit på Mac Donalds innan jag kom hit om det gud förbjude skulle bli fisk till middagen.

Den här årstiden känns det alltid som en befrielse att få vara ute med skolhästarna och slippa ha dem i ridhuset. Ibland funderar jag över hur många varv en ridskolehäst tålmodigt knallar runt spåret på en vinter. De är verkligen värda den variation som ridning utomhus ger. Stora banor, olika underlag och ridning i skogen. Eleverna är också värda att komma ur ridhuset och dessutom ingår det i läroplanen att lära sig rida både inne och ute. Till sist behöver vi ridlärare slippa stå och ropa mellan fyra väggar och få höra fåglar och se himmel för att må bra :)

Med uteridningen kommer en del ändrade rutiner för våra elever och det är som alltid viktigt att alla gör likadant för att hästarna ska känna igen sig och för att minimera risken för att det ska inträffa saker.

Så många gånger har jag fått höra att det är mycket regler kring hästarna och att att jag är tjatig. Men bakom  varje regel finns ett säkerhetstänk och en anledning.

Många regler finns det och ni skulle bara veta hur svårt det kan vara att få gehör och förståelse för att man alltid måste hålla avstånd mellan hästarna när man leder dem, att ställa upp med stora luckor när man sitter upp, att alla ska stå lika långt fram på linjen för att ingen ska ”komma bakom” och så vidare när eleverna så gott som aldrig får uppleva anledningarna till att man ska göra så.

Samtidigt är jag så oerhört glad över att tillbuden är så få. För elevernas skull men också för hästarnas. Skolhästarna är utvalda för att vara lugna och trygga att lära sig på. Men ibland kan jag tycka att skolhästarna väl tillåtande till att man gör fel”. Det blir svårt att tjata om något som nästan aldrig händer.

En av mina uppgifter som ridlärare är att lära eleverna att alltid, alltid göra rätt och förhoppningsvis när de köper sin egen häst, blir medryttare eller fodervärdar så tar de med sig det mesta av säkerhetstänket i hanteringen av sin häst. Det är iallafall vad jag önskar.

Det är så oerhört viktigt att aldrig göra avsteg från hanteringen. Jag har tyvärr under årens lopp sett ett par riktigt otrevliga hästhanteringsolyckor som skulle kunnat undvikas.

Så till anledningen till varför jag måste ösa ur mig det här precis idag är att jag vill uppmana er elever och såklart alla med egen häst också till att hålla uppmärksamheten på hästen. Så fort man går in till en häst i boxen och vidare framåt tills att man är klar och stänger boxdörren efter avslutat pass eller efter skötsel så ska uppmärksamheten vara på hästen.

Förra veckan så hände nästan exakt samma och helt onödiga tillbud två gånger på två olika dagar när jag hade lektion. Den här gången var det vid uppställning på stallplanen som uppmärksamheten brast i och med att man lät hästen ta ner huvudet och beta i väntan på uppsittning/efter avsittning. Vid det ena tillfället hade jag hade precis förklarat att hästarna kan trampa på tyglarna, bli rädda och kasta sig när det hände. Den andra gången var det efter avsittning som en häst fick tygeln under framhoven, trasslade in sig och kastade sig bakåt och drog omkull sin ryttare.

Såna saker kan absolut undvikas och är därför helt onödiga. Att två träns går sönder känns som en bisak. Det går att köpa nya. Men människor kan göra sig illa när det händer.

Hästarna kan också göra sig illa. Vid en ”trampa på tygelns incident” kan de skada slemhinnorna i munhålan, de kan få  frakturer på tänderna och på underkäken och de kan göra illa sig och andra när de kastar sig. Hästar ska aldrig behöva skada sig för att vi människor är oaktsamma. Saker kan hända ändå.

Så att stå bredvid din häst, ha koll på tyglarna, inte prata med varandra så man tappar fokus på hästen och inte låta hästarna beta gräs i väntan på att man får instruktion att sitta upp känns som något som borde vara självklart.

Och framförallt lyssna på din ridlärares tjat om säkerhet. Det finns en god anledning!

Jag kommer aldrig sluta tjata på er!

Att sitta till häst kan på grund av yttre eller inre omständigheter kännas som att man sitter på en bomb som är sekunder från att brisera. Jag tror många känner igen känslan. Ibland briserar bomben och det är om det handlar dagens funderingar eller ska man kanske säga att det är påståenden.

 

Fakta är att hästar är flyktdjur och skapta för att vara uppmärksamma på sin omgivning. Det är helt enkelt deras strategi för att överleva. Om hästen aldrig någonsin reagerar så bör man nog ta pulsen på den och se efter så att man inte har fått ett exemplar med hjul eller medar  istället för hovar eller en sån där hålighet på manken som man stoppar en femkrona i och som man får en två minuters stillsam åktur för. Saknar hästen allt av ovanstående så är det förmodligen en riktig häst och att hästar reagerar är naturligt.

Den större frågan är HUR de reagerar. Om det pratade jag och Gabbi en morgon när vi red och våra hästar varit lite extra reaktiva.

Hästar kommer i ”paket”. Det kan vara lite som att köpa en sån där färdigblandad godispåse. Det finns säkert en massa godisar där i som man gillar. Men det finns alltid några riktigt äckliga också. Om det är en godispåse vi pratar om kan man alltid ge de äckliga godisarna till brorsan. Men så funkar det ju inte med en häst.
Det där kanske  var en dålig liknelse…? Fattar inte varför jag drog in brorsan, han rider ju inte ens och hästar är ju inte äckliga som en äcklig godis. Vad jag menar är att om man gillar pigga, vakna hästar som reagerar kvickt på hjälperna så får man oftast lite andra reaktioner på köpet.

Efter ponnytiden gick både Gabbi och jag vidare upp på stor häst. De flesta hästar vi haft har varit Svenska Halvblod men sedan några år tillbaka svängde jag om och köpte en Lusitano som är en hästras härstammande från från Portugal. I februari fick jag hem min andra Lusitano i raden och Gabbi köpte sin första i december förra året. Förutom de karakteristiska långa manarna så är dessa hästar också annorlunda i sitt temperament och alltihop har varit en ny, rolig och annorlunda resa. Med ett larvigt leende så säger jag numera som de flesta andra Lusitanoägare att jag aldrig mer byter hästras igen.

Okej, tillbaka till ämnet. Med Gabbis medhåll vill jag hävda att Halvblodshästar och Lusitanohästar briserar på olika sätt. Idag drar jag alla över en kam trots att det säkert retar upp någon. Det kan vara bra att få ut sin ilska då och då så varsågod!

Hur en Halvblodsbomb briserar kan enligt min erfarenhet vara som den gången Ronaldhino och jag var på tävling och den stackars funktionären som skulle bära upp ett flak med läskburkar till cafeterian råkade tappa hela flaket på översta läktarsteget. Burkarna rullade och flög nerför hela läktaren med en inledande stor plåtskräll i fallet, pysljud när burkarna sprängdes av kolsyreövertryck och skrammel och mer pys varje gång de landade på nästa läktarsteg. Många läktarsteg var det på den läktaren och ännu fler steg  eller snarare okontrollerade galoppsprång blev det för mig i ridhuset.

Det är konstigt när man far runt däruppe på hästryggen så mycket man hinner uppfatta. En lite surrealistisk känsla var det iallafall att iaktta publiken mellan vändorna fram och tillbaka genom ridhuset. De tittade ömsom åt höger och ömsom åt vänster och deras huvuden vändes helt i takt. Jag tänkte med lite ironi att de mer såg ut att vara på en tennismatch än en dressyrtävling. Sen kom jag på att jag också var på dressyrtävling, att det var jag som var inne på banan och att domaren förmodligen inte var lika road som jag själv.

Känslan var typ som att befinna sig i ett flipperspel förutom att det inte kom något sånt där pling varje gång vi stötte mot något och slutpoängen vart ju dessutom klart sämre än det brukar bli i en omgång flipper.

Eller varför inte beskrvia det som med Picador som helt oväntat kunde explodera med sån kraft att man for halvvägs till månen. Jag kommer ihåg en gång när jag hann ha huvudet nedåt två gånger och fötterna nedåt två gånger innan jag landade. Hade jag haft fallskärm så hade det funnits gott om tid att dra i snöret och veckla ut den innan jag nådde marken.

Eller som när man ofrivilligt galopperade om en grön stadsbuss och hann vinka till passagerarna av nån konstig anledning som jag fortfarande inte förstår.

Hur som helst. efter att jag skrev på Facebook om att Gabbi och jag haft ett lite mer än energiskt ridpass så var det någon (som lite på skoj) svarade att hon trodde  att Lusitanos var tanthästar som mer piafferade på stället än exploderade. Nja, så långt som att kalla dem tanthäst vill jag faktiskt inte gå för jag upplever att det är massor av energi, power, uppmärksamhet och känslighet i Lusitanon. (Så klart finns det tanthästlusitanos likaväl som det finns tanthästhalvblod, så gå inte i taket nu) Men så rätt hon hade på samma gång.

Sen vill jag påmonna om också att tant är ett tillstånd och inte en ålder!

Första gången Lusen blev en Lusitanobomb var på en uteritt. En hel flock hästar kom galopperande genom sommarhagen mot oss samtidigt som en färggrann joggare utan avsikter att sakta ner på farten dök upp från bakom en buske bredvid stigen. Vilken power (inte joggaren utan hästen)! Det kändes som att vi var bara sekunder från att förvandlas till en Supernova! Jag lindade in båda händerna hårt i manen, trampade ner hälarna lite extra och väntade på en ”takeoff” i ljusets hastighet.

…Men takeoff uteblev...

Istället presterade vi nån slags luftig piaff på stället medan han blåste hårt ut näsborrarna och sen red vi piaff hela vägen tillbaka till stallet och så var det inte mer med det. Jag funderade en lång stund över vad som hänt eller rättare sagt vad som inte hade hänt.

Efter den här gången så skulle jag få uppleva precis samma sak många gånger. För reaktionerna finns och är nog ännu snabbare än hos halvblodet. Men självbehärskningen eller uppmärksamheten på ryttaren finns där också och den är jag så otroligt tacksam över. Hellre en spänd piaff än entrehundrasextiogradersvänding, hellre en spänd piaff än en femhundrameters bockserie, hellre en spänd piaff än en flygtur över trädtopparna. Så visst är det skillnad på hästexplosioner. Det hävdar jag bestämt.

Jag minns hur en gammal bekant till mig ofta sa: Tiden går och jag med den.

Jag tyckte det lät så sorgligt. Men det är nog precis så det är. Nu har det gått flera veckor sen jag fick ner några ord på den här bloggen. Ändå har jag fått upprepat skäll för att jag inte skrivit utan att skräpa mig. Kanske lyckades mina föräldrar inget vidare med min uppfostran trots allt.

Men okej, här kommer en liten spridd update om vad jag har sysslat med sista tiden. Inom snar framtid ska jag updatera om lite grejor på ridskolan också :)

Tävlingssäsongen närmar sig och jag längtar väldigt efter att få göra årets första start! Tävla är så kul! Lite som julafton och att gå till tandläkaren samtidigt. Om man ska tävla så måste man träna och jag har tränat mycket och duktigt.

Förutom att träna måste man variera arbetet för sina hästar och en dag tänkte jag att jag skulle hoppa med min nya häst Dartagnan. Hindren stod framme på hoppbanan och när jag slipper bära hinder tycker jag det är roligt med dem. När jag måste bära fram hindren så står jag hellre över. Ni kan kalla det för att  vara lat om ni vill för det är förmodligen sant.

Jag har tittat runt lite på uppfödarens sida för att se vad Dartagnan sysslade med innan han bestämde sig för att flytta till Sverige. Dartagnan- den hoppande Lusitanon stod det på en sida. Wow, tänkte jag. Då är det ju liksom bara att hoppa då.

Som ni känner till så är jag ju både rutinerad och framgångsrik på hoppbanorna. Inte bara på gamla meriter utan också för min minnesvärda runda på Lusen förra sommaren. Men jag är också ridlärare och en ridlärare gör alltid allt i rätt ordning. Innan man hoppar ska man värma upp och vad värmer man upp på om inte cavaletti!

Lämpligt nog så fanns det en cavalettiserie på banan så jag kortade lädren och red an i frisk trav med min hoppande Lusitano. När det var tio meter kvar så fick jag en tanke- tänk om man inte värmer upp med cavaletti i Portugal… Kanske skulle ha kollat. Men då var det försent och inom några sekunder så fick jag svaret.

I Portugal hoppar man helt enkelt direkt. Där är man inte alls så omständlig som en ridlärare på Uppsala Ponnyklubb är! Så Dartagnan hoppade. För säkerhets skull tog han avstampet några meter innan serien och med gott om luft så flög vi över alla bommarna på en och samma gång.

Wiooh, faktiskt lite som uppskjutet på Gröna Lund och med fin utsikt över skogen också. Vi landade lämpligt nog tillsammans en bra bit senare och jag kände mig väldigt nöjd över dagens hopplektion och avslutade med en liten tur i skogen istället.

Omväxling i arbetet är extra viktigt för Lusen. Han har så bra självförtroende och tycker att han redan kan det mesta. Det gäller att roa honom med olika saker så tycker han det är hur kul som helst att jobba. Jag rider ut mycket. Det går utmärkt att arbeta ute och dessutom får han i sig en hel del näring på vägen vilket sparar på matkostnaderna. Han kan utan problem sätta i sig delar av buskar, träd och gräsmattor i alla gångarter.

Lusen älskar att hoppa men vi brukar hoppa lite kortare föremål än fyra cavalettibommar på rad eftersom han är lite begränsad i sin förmåga att räcka långt. Han har kort rygg och aningen rund mage så vi hoppar hellre fyra bommar på höjden än på längden. På det viset är mina hästar rätt så olika.

Ibland gör vi allt på en och samma dag. Galopperar ut på ridvägen, galopperar förbi WE-banan och kollar på hindren, galopperar vidare över  deressyrbanan, kortar några av sprången som det ska vara i dressyr och bränner sen vidare, korsar hoppbanan och tar ett par hinder på vägen och sen ut på ridvägen igen. Det kan man kalla variation och fulländad förberedelse!

En dag hade Lusen och jag turen att få delta i en utmaning, något som vi älskar. Vi blev utmanade att göra "jorden runt". Den här gången visste jag var det var för något jag skulle göra så jag blev inte lika upprörd som den gången när jag var liten och ridläraren bad mig göra en volt med hästen. För mig som bara sysslat med gymnastik tidigare var det inte lockande att volta tillsammans med en häst och jag lade armarna i kors och vägrade! Det var på den tiden jag fortfarande vägrade att göra det mesta som andra sa åt mig. Som att vara i vattnet på simskolan till exempel. Jag tror jag är rätt så unik eftersom jag har genomfört en hel termin på simskola utan att blöta ner mig.

Jag bad Sandra att filma Jorden Runt eftersom jag vet att ingen tror på vad jag säger om jag inte har det på film. (Är väldigt sur att jag inte har cavalettiserien på film, men Linnea såg!) Så här kommer filmen på min jorden runt och med en egen avslutning. Med tights och sockeplast hade jag  varit mycket smidigare. Men jag hade inget ombyte med mig den här gången.

 Ja det var väl i stort sett det hela. Annars har jag väl knappt gjort nåt utom att jobba litegrand.